Greifswald

Wijkmanska Blecket utsätts för resor till Greifswald 1997-2002

Genesis

Wijkmanska Blecket var påskveckan 1997 ute på vad som blev orkesterns sista längre utlandsresa – Pragturnén. Hemresan gick genom östra Tyskland och researrangörerna hade bokat in ett dagsstopp i staden Greifswald i förutvarande Svenskpommern. WB skulle spela på ett köpcentrum och någonting som hette Cavern Club. Köpcentrumspelningen blev sanslös, Bursting out är bara förnamnet. Orkestern hade suttit inklämda i bussen Vildmannen sedan Berlin och var mer än lovligt spelsugna, framträdandet såg ut som julgransplundring hos Jabba the Hutt. Tydligen var myndighetspersoner, borgmästaren eller liknande, närvarande och blev svårt imponerade. Staden skulle anordna marknaden Fischerfest på sommaren och WB var just en sådan attraktion man ansåg hörde hemma där. Det beslutades att WB skulle komma ner och spela en helg i mitten på juli, staden skulle boka in spelningarna och fixa inkvarteringen och andra förmåner. Kvällens spelning på Cavern Club blev…underlig. Cavern visade sig vara en ungdomsgårdsliknande inrättning i ett höghusområde från DDR-tiden och publiken bestod av tuffingar med biffig överkropp som tyckte att det var okej fast vi inte spelade Modern Talking. Orkestern fick i present en tvättbräda som det stod CAVERN på.

Dirty Debutantes

Juli 1997 var det premiär för det evenemang som nu ersatte de tidigare turnéerna. Wijkmanska Blecket reste från Uplands Nation i Vildmannen tillsammans med inlånat folk från andra Uppsalaorkestrar. Ryktbarast av dem var E-moll och Gubben, legendariska blådårar från topp till tå och från Dragskåpet båda två. Dr. Party lade en syrlig paj i Vildmannens pissoar för att sedan upptäcka att hans kontaktlinser inte längre var tillstädes. Han fick leta efter dom där han senast kunde ha tappat dem. Vi anlände till den pittoreska staden en högsommardag och mottogs av vår värdinna, en mycket kortvuxen tysk tant som till vår stora förvåning gav oss pengar, och inkvarterades på ett vandrarhem. Sedan vidtog spelningar, den ena bisarrare än den andra. WB spelades in av Norddeutsches Rundfunk och kanske även sändes. På en segelbåtklubb hade vi en bejublad spelning där vi av okänd anledning också glömde kvar en stor snöskyffel. Pauser uppstod. E-moll, Sterner och Gubben började smörja sig med blå färg som dom hade hittat i en skrubb på vandrarhemmet och svinade ner en matta. Sedan var det återbesök på Cavern. E-moll råkade ut för fotbollshuliganer som undrade om han var sugen på ett kok stryk. Han var tvungen att använda sin bristfälliga tyska för att klara sig undan. ”Nein, kein Schlümpf!” Chockartad fest tillsammans med personal vidtog efter stängningsdags. ”Ni måste gå hem nu för stället skall öppna igen om fyra timmar.” Veckändan avslutades makligt genom en spelning i hamnen och en tysk indianfilm på tysk TV. Avsked från värdfolket och hemfärd. Postludium till resan uppstod i form av en räkning från vandrarhemmet på 300 mark för mattvätt.

Tratten

Sommaren 1998 var Vildmannen slutkörd, Vildmannens Overlord och läromästare PQ-Bussen togs i bruk av WB som ersättare. Avsaknaden av pissoar i bussen gjorde att man tog till en nödlösning inspirerad av PromenadorQuestern. CP:t hade fått en hårtorksmössa med slang i present, slangen applicerades vid en tratt och stacks ut genom bussen bakre dörrar. Anordningen blev omåttligt populär och sedan dess har liknande konstruktioner förekommit vid många bussresor. Väl framme inkvarterades vi i gymnastiksalen på en lågstadieskola. Toalett och handfat fanns i en byggnad på andra sidan gårdsplanen. Vädret var dåligt så spelningarna blev därefter. Ett uppskattat inslag var att utvalda ur WB fick köra jamspelning på skonaren Greif under regattan och bjöds på obegränsade mängder sprit av borgmästaren. Vi spelade återigen på båtklubben där snöskyffeln återlämnades och bjöds på ärtsoppa och pilsner. Trummist inkasserade en fet smäll som tack för att han spelade otajt bastrumma inne i bussen. Något mer blodvite uppstod tak och lov inte men dock nerkräkt sovsäck. På söndagsmorgonen lämnade vi blixtsnabbt den ödelagda gympasalen bakom oss och stack hem till Sverige. Torts den allmänt risiga stämningen festade man loss på hemvägen. Man lekte en märklig lek som gick ut på byta mössor med varandra när vissa sorters bilar körde förbi. Väl hemma på nationen fortsatte festen med wet t-shirt-tävling.

Galne Gunnar

Återigen hade vi påhäng av dårhushjon par excellens i form av ett gäng från Dragskåpet när vi gav oss iväg på den sataniska 1999 års resa. Vi åkte till Lund där vi gick på en buss som kördes och ägdes av Gunnar X. Gunnar hade kycklinggul skjorta och såg ut som Otto von Bismarck med kåkfarartatueringar. Vi delade Gunnars buss med en pensionärsresa och några tonårstjejer. Gunnar var osympatisk och skällde ofta på oss för att vi ansågs sabba för honom. Efter att ha åkt av färjan kände vi det luktade bränt bak i bussen, detta eftersom bromsarna var på väg att brinna upp. Fast det insåg vi inte förrän Gunnar muttrade att ”Bromsen tar inte…” och krossade bakdelen på en Toyota i en vägkorsning. Två tyska poliser som såg ut som Helan & Halvan dök upp och skrev ut böter och vi fick vänta på att en ny buss skulle komma från Greifswald och hämta oss. Vi fördrev tiden med att spela vid vägkanten. Två bilar krockade och samma poliser dök upp igen. Vi togs emot och borgmästaren bjöd på gratis öl under vår premiärspelning. Den här gången bodde vi i en aula på en hemsökt skola som var under renovering. Toaletter fanns och även en fungerande colaautomat. Lördagens spelningar gick halvbra, på kvällen skulle spela på ett beachparty. Gunnar vägrade att köra våra saker så dom fick vi bära själva. Vi hade en rätt vag uppfattning om var vi skulle spela så vi var ute i skogen och knatade. När vi väl nådde stranden fanns det inget beachparty där utan bara några skinheads som satt och grillade. Beachpartyt var några hundra meter till vänster och spelningen blev uppskattad. Vi gick ut och söp med vår guide och när vi kom hem fann vi att Sterner redan somnat. Vi lyckades lyfta upp hans luftmadrass utan att han vaknade och bar när honom till en polsk kör från Stettin som sov i salarna på våningen under. Som extra piff så satte vi en läderpiska i handen på honom. I flera månader efteråt trodde han att han självmant gått dit ner med piska och lagt sig. Efter att ha fått en sista utskällning av Gunnar åkte vi hem till Uppsala igen.

Thore Skogman 2000

För femte gången blev det dags för den kraftfulla partymaskin som är känd som Wijkmanska Blecket att åka till Fischerfest. Efter det avskräckande exemplet Gunnar satsade vi på PQ-Bussen för att vara på den säkra sidan. Thore Skogman-skivor spelades nonstop både på dit- och hemresan. Årets bostad blev den svettiga gympasalen som tillhörde polisens sportförening. Vi fick ställa av våra saker men inte göra oss hemmastadda eftersom dom skulle ha karateturnering där på kvällen. Vädret var uselt under lördagen, de som spelade på Greif bjöds på extra mycket sprit av borgmästaren och var helt förstörda efteråt. Vid nästa spelning ramlade en banjosnubbe av scenen och fick sys med ett flertal stygn. Till skydd för bandaget fick han en gul reklamkeps (”YTONG”) som blev mycket uppskattad. Hemfärden blev den sämsta någonsin. Vi kunde inte komma med färjan från Sassnitz utan var tvungna att åka hem över Danmark istället. Thore Skogman snurrade konstant i skivspelaren och i Helsingborg vi var tvungna att vänta i en och en halv timme på en dajmhjärna som glömde bort att kliva av båten från Helsingör.

Unleashed in the East

2001 fyllde WB 20 år och sköt upp Greifswaldresan till nästa år. 2002 var vi dock back with a vengeance med PQ-buss och PQ-chaffis. Farbrorn kom direkt från en hård arbetsvecka, drack upp en halv flaska whisky och några elefantöl och gick lös fullständigt. Han tjatade sig till att orkestern köpte en stereo på Onoff i Flen därför att skivspelaren i bussen inte fungerade. Han moonade och gjorde Moonwalk. I Katrineholm somnade han och vaknade inte förrän vi nått Trelleborg. När vi kom fram blev vi till vår stora förvåning inkvarterade på ett nybyggt hotell med alla tänkbara bekvämligheter. Under året vi inte varit där hade de också hunnit med att byta borgmästare. Den nye var inte lika ivrig att bjuda på sprit. Ett spelningarna var på de vanliga ställena och uppskattades och som vanligt serverades det ärtsoppa toppad med en fet korv. Vi valde också att med vett och vilje åka genom Danmark på hemvägen. Det regnade hela tiden och vi genomförde en märklig spelning i Köpenhamns centrum. En trevlig detalj var att vi hade med oss en videokamera. Bildmaterialet redigerades samman till en film som döptes till Unleashed in the East efter en bra liveskiva med Judas Priest, och som till hög grad påminner om ett långt och obegripligt avsnitt av Jackass.