Wijkmanska Blecket
Wijkmanska Blecket, utgående från Uplands nation i Uppsala är en orkester med stil!
I begreppet "stil" innefattas aktiviteter som att supa, knulla, runka och åka radiobil vilket tydligt framgår i den självcentrerade och egenkäre hymnen "Wijkmanska Trekket". Musikaliskt ägnar sig Wijkmanska Blecket åt allt mellan lätt och luftig s.k. swing till kompromisslösa omtolkningar av klassiska mästerverk av t.ex. Kikki Danielsson, Motörhead och döda farbröder.
- Fan… Du är ju ”shaking all over”.
- Ja, jag är så djävla fet…
Wijkmanska Bleckets historia
Det hette att tomten är far till alla barnen, och tomten heter Max Rydén. Ytterst är det han som bär ansvaret till varför Wijkmanska Blecket existerar. När Max i maj 1981 skulle fira sin femtioårsdag tyckte några nationsaktiva att det vore lämpligt att samla en orkester som skulle stå för underhållningen på festen. Så skedde också och i samband med detta första framträdande utnämndes Max Rydén till orkesterns Förste åhörare. Denna ursprungliga orkester, som enbart kallades Uplands Nations Orkester, hade få likheter med dagens orkester. Den bestod bara av åtta personer och saknade enhetlig orkesterklädsel förutom vit skjorta eller tröja. Den ursprungliga repertoaren bestod av tradjazz och Olroglåtar, tryckarr som köpts på rea i musikaffärer. Namnet Wijkmanska Blecket (WB), syftande på Svante Wijkman och Wijkmanska rummet, antogs till hösten 1981. WB har dock aldrig varit en renodlad bleckblåsorkester då redan den första sättningen innehöll dubbelt så mycket träblås som mässingsinstrument. Det är något oklart vem som egentligen skall räknas som WB:s grundare. Huvudmännen bakom orkestern var Anders Folkesson och Anders Bengtsson, men eftersom den senare var den som kom att utgöra den främste riktkarlen för orkesterns repertoar och interna världsåskådning är det i allmänhet honom man avser när man talar om WB:s skapare. Orkestern levde upp på allvar under hösten 1982 då de numera så välkända uniformerna införskaffades, s.k. Kalle Anka-skjortor eller blåkragar. Det ligger inte någon djupare symbolik bakom valet av klädsel mer än det faktum att sjömanskläder var billiga på Marinens Överskottslager. Orkestern upptogs som medlem av den allmänna studentorkesterorganisationen Riks-SMASK och genomförde sin första Studentorkesterfestival våren 1983. Vid samma tidpunkt uppstod den återkommande temashowen Krevad och orkestern genomförde sin första utlandsresa, till Åbo. Vid mitten av 80-talet hade Wijkmanska Blecket antagit i princip den form som det har idag. Orkestern var nu känd som en av de märkligare och tuffare studentorkestrarna och hade lagt sig till med mottot ”Hellre starkt och falskt än svagt och falskt”. Repertoaren bestod nu av tidig 1900-talsschlager, latinamerikansk dansmusik och vissa rockinslag. Den säregna humor och utpräglade festkultur som alltsedan dess kännetecknat orkestern hade nu framträtt, till viss del tack vare täta kontakter med PromenadorQuestern vid KTH. Man ägde under perioden två olika bussar, kallade Manne och Horgubben. 1986 firade WB sitt femårsjubileum genom att ge ut LP-skivan Samlade Pizzor. Hösten samma år införskaffades också, genom ett sponsoravtal med Pripps bryggerier, den berömda bussen Vildmannen. Vildmannen var en förlängd Scania med lastutrymme och kaross av Säffle Lättmetall. Bussen målades i blått och vitt och försågs med texten WIJKMANSKA BLECKET och Prippsloggor och kom att bli ett vackert och populärt kännetecken för orkestern på festivaler och turnéer. Det sena 80-talet rullade på med stående spelningar på Skutskjutet i Åre, festivaler och resor till Danmark och England. Musiken kom att inriktas allt mer mot revylåtar och schlagers från 30- och 40-talen samtidigt som showerna blev allt mer bizarra och mer ofta än sällan inbegrep matkrig och saker som sprängdes sönder. Medlemsantalet hade nu vuxit sig så pass stort att WB ofta kunde ses spela med minst 30 personer på scen. 1990 släppte orkestern den märkliga vinylsingeln Tuffe Uffe / M´Adams Julsång, vilken såldes i stor upplaga både av WB och Expertbutiken vid Stora Torget. Singeln får räknas till WB:s mest välkända alster och förtjänar att behandlas närmare någon annan gång. Singelsläppet följdes upp i samband med 10-årsjubileet 1991 av LP-skivan Gonora – den Hemska Skivan som förutom nya melodier, många av dem klassiska, även innehöll fåniga sketcher och mellansnack. Det tidiga 90-talet är att betrakta som en smärre guldålder för WB. Orkestern hade ett stort och stabilt antal medlemmar och utlandsturneér företogs med jämna mellanrum, bland annat till Tyskland, Polen och Skottland. WB hade nu också inmutat rättigheten att uppträda vid den sista och avslutande familjekonserten vid varje STORK. Detta tog formen av ett mystiskt spektakel som alltid skulle avslutas med att orkestern genomförde ett trick där någon form av jättefallos förevisades. 1992 höll det hela på att gå över styr då WB inför familjekonserten maskerat en skylift som gigantisk snopp. Efter ett misslyckande med fyrverkerier befann sig en av nationens nuvarande förtroendemän fångad i ett brinnande ollon på fem meters höjd över marken. Han överlevde dock och belönades för sin tapperhet med en unik medalj. Jubileumsåret 1996 gav WB ut sin första CD-skiva, Partybuss. Problem började dock uppstå under det sena 90-talet. Flera av de äldsta medlemmarna slutade och orkestern minskade till 15-20 personer och vid flera tillfällen lät det direkt dåligt. Prippsbryggerierna sponsrade inte längre studentmusiken som de gjort förr och den sista längre turnén gick 1997 till Tjeckien. Tack och lov besökte WB på hemresan den tyska universitetsstaden Greifswald där vi blev mycket väl mottagna och där vi allt sedan dess haft stående spelningar varje sommar. Våren 1998 ägde en av de mest legendariska showerna med WB rum. Det var till krevaden ”Baksätet” som WB hade anlitat rocklegenden Eddie Meduza som medmusikant. Festsalen på Uplands var fullsatt när Eddie spelade upp en kavalkad av sina älskade örhängen för att sedan avsluta med att kompad av Wijkmanska Blecket framföra Sveriges Kompani. Det är en sann förmån för WB att få ha uppträtt tillsammans med denne märklige man, som numera sällat sig till de hädangångnas led. Tyvärr hade nu Vildmannen gjort sitt för sista gången i samband med Greifswald sommaren 1998. Bussen led av problem med växellåda och tank och efter att den utsatts för upprepad skadegörelse togs beslutet att vidare underhåll var ekonomiskt ohållbart och Vildmannen skrotades våren 1999. Samma vår fick WB som stående engagemang att spela på trappan till Carolina Rediviva inför Mösspåtagningen vid Valborg. Även denna tradition hålls fortfarande vid liv. Eftersom orkesterns storlek minskat avsevärt var de kvarvarande medlemmarna tvungna att helt enkelt bli musikaliskt bättre. Resultatet av denna kvalitetshöjning kunde redovisas vid 20-årsjubileet 2001 genom skivan Klart Till Drabbning.
Se även
