Marrakech

Stad som ligger långt nere i söder, klassiskt tillhåll för haschflummare. Där ligger Université Cadi Ayyad som arrangerar festivalen FIMUM som PQ besökte 2009.

Dirrens reseberättelse

I slutet av 2008 blev vi inbjudna till en internationell "universitets-musik-festival" i Marrakech, den 6:e uppsättningen av festivalen, som denna gång arrangerades i samband med 30-års-jubiléet för universitetet Cadi Ayyad. Vi skickade in en ansökan om att få vara med och bifogade ett foto på orkestern (julkortet vi just hade tagit och skickat ut) och en skiva som representerade vår musik (samlingsalbumet från PQ:s 50-års-jubiléeum). I början av 2009 fick vi svaret från dem att vi var varmt välkomna att komma och spela.

Från början skulle man bara varit 11 musiker som fick åka, men vi lyckades övertala dem att få vara 16 st. så även baletten skulle kunna följa med. Sedan gjorde vi ett urval bland de som var intresserade av att åka (många fler än 16) utgående från sättningen vi skulle få, vilka stämmor som skulle vara spelbara och vilka danser vi skulle kunna framföra. Därefter bokade vi flygbiljetter med RyanAir. Det var lite krångel med tider som ändrades, så vi var tvungan att boka om en etapp av resan och stanna en natt i Düsseldorf istället för att flyga därifrån på direkten, men det löste sig till slut. Vi hittade ett bra, relativt billigt hotell att bo på.

När vi väl var framme blev vi väl omhändertagna av våra värdar. De hämtade oss på flygplatsen och vi checkade in på ett hotell där vi fick bo 10 st. i en egen villa och 6 st. i 3 rum på själva hotellet. De bjöd på mycket god marockansk mat till frukost, lunch och middag och vi fick en egen guide som tog hand om oss och hjälpte oss när vi skulle på spelningar eller om vi ville vandra runt i staden själva, osv. De var dock allt som oftast försenade med det mesta, särskilt bussresor, och vårt schema ändrades mer än en gång med endast kort tids varsel. Men det var aldrig något allvarligt problem.

Spelningarna gick utomordentligt bra. "Över förväntan" är en underdrift. Redan vid den första spelningen märkte vi att de tyckte om oss, då vi lyckades få publiken att bli två-tre gånger större när vi spelade - så mycket t.o.m. att sittplatserna vid arenan i parken, "Cyber Parc Arsat My Arbedslam", tog slut. Dagen därpå spelade vi på "Place 16 Novembre" för en ännu större publik som gillade oss ännu bättre än förra gången. Vi var ännu bättre nu, och vi hade blivit bättre mic:ade. Tredje spelningen förkortades till hälften, för de ville ha in ett till band precis innan oss på vår speltid, men det blev ändå den bästa av de tre spelningarna. Den var i "Amphi X", en stor föreläsningssal på universitetet Cadi Ayyad, för alla närvarande orkestrarna, många högt uppsatta personer från alla stora universitet i Marocko, samt en av ministrarna från huvudstaden. Vi fick stående ovationer. Därefter överlämnades ett diplom och en "tallrik" till oss. Tallriken ska finnas på tredje våningen i Nymble, medan diplomet behåller vi i Sqrubben.

Värt att nämna är att vi hade flest spelningar utav alla - 3 när de andra som mest hade 2 - samt att vi avslutade själva festivalen och att vid varje spelning presenterade de oss på både franska och arabiska och berättade vilka vi var och att vi kom från KTH i Stockholm. Vi fick oerhört mycket beröm och några av de ansvariga tyckte vi var ett av de bästa banden på festivalen. De sa att de hoppades att vi skulle kunna komma nästa år också, och vi blev faktiskt inbjudna till andra festivaler i Marocko och andra länder också. Vi har fått många nya kontakter i Afrika och lärt oss mycket om att organisera sådana här längre resor med ett stort antal medlemmar.

Det här var nog det bästa jag varit med om i hela mitt liv. Det finns så mycket att säga om resan som inte kommer fram i den här korta sammanfattningen. Det finns en längre, mer personligt skriven version av reseberättelsen som ni kan få om ni vill. Annars, fråga nån av oss som åkte - vi pratar mer än gärna och drömmer oss tillbaka till Marrakech.

//Simo Saarinen, Directeur, PromenadorQuestern

Den långa versionen:

Det här är något av det sjukaste jag nånsin varit med om. Det är så att man fortfarande inte riktigt tror att det är sant. Alldeles nyss var vi i Marocko och gjorde några av våra bästa spelningar genom tiderna för den bästa publiken jag sett, och nu är vi plötsligt hemma igen. Men låt mig börja från början:

Innan

I slutet av 2008 hittade vi ett lustigt litet brev i PQ.s postfack som verkade ha studsat runt en hel del på KTH innan det slutligen kom fram till oss. Det var en inbjudan till en "universitetsmusikfestival" i Marrakech på våren 2009, i samband med 30-års-jubiléet för universitetet Cadi Ayyad. Vi tytckte det var jättekul att det kommit fram till oss och efter en snabb titt på deras hemsida från förra året konstaterade vi att alla andra orkesterar var "jätteseriösa" och att brevet antagligen borde gått till KTH:s Akademiska Kapell. Men nu hade vi det, och då det verkade som en jättekul idé för stunden, fyllde vi i pappret och skickade tillbaka det med en efterfrågad bild på orkestern (vårt julkort där vi alla står uppställda i formen av bokstäverna PQ i gasqueparken) samt en skiva som representerar vår musik (samlingsskivan från PQ:s 50-års-jubieum 2006). Vi trodde aldrig vi skulle höra något från dem, förstås.

Några månader senare, i början av 2009, hände något mytcket underligt. Vi fick svar från FIMUM (som är vad festivalen kallades) där de hälsade att vi var mycket välkomna och att de skulle ordna mat och boende för 11 musiker! Efter att chocken lagt sig mailade vi tillbaka till dem och frågade om det skulle gå att utöka med 5 platser, så vi skulle kunna ta med baletten också. Vi kontaktade även THS och KTH angående eventuell sponsring utav resan, då vi är fattiga studenter och flyg är dyrt. Otroligt nog fick vi positiva svar från båda! Nu var vi helt plötsligt 16 st. som skulle åka till Marrakech och få 16 000:- för att betala en del av flygbiljetten! Det känds för bra för att vara sant. Vi visste ju att vi inte spelade den sortens musik de förväntade sig där nere, och att vi aldrig skulle kunna leva upp till samma seriositet som de andra orkestrarna visade upp. Vi visste att vi skulle bli utskrattade och aldrig få en liknande chans igen. Vi visste ingenting.

Nästa del var den jobbigaste på hela resan. Planerandet. Vi är en orkester på ungefär 40 pers. varav endast 16 kunde åka, men nästan alla ville. Efter mycket funderande bestämde vi oss för en fördelning på 10 musiker och 6 balettor, urvalda så att vi hade en bra fördelning på stämmorna och danserna så vi skulle kunna göra en riktigt bra show därnere. Det är inte kul att behöva "välja bort" folk, inte på något sätt. Hela grejjen med PQ är ju just att alla kan vara med, oavsett vad man kan, bara man vill. Sedan var vi även tvunga att göra en vettig färdplan. Att flyga direkt till Marrakech från Stockholm kostade något fruktansvärt, så efter en del meckande med flygreser via RyanAir lyckades vi hitta en ok väg. Den inkluderade en vistelse i Düsseldorf, men det fanns inget bättre alternativ. Lyckligtvis hittade några ett juste hotell som vi kunde boka in oss på till ett rimligt pris, så vi inte behövde sova på flygplatsen eller åka till Holland (som några ändå valde att göra...). Vi fick jobba en hel del med väskor, baggagefördelning etc. vilket inte var det enklaste, men man lärde sig också väldigt mycket - nästa gång skulle en sån här resa antagligen vara mycket smidigare att planera.

20/4:e, måndag

Så närmade sig avresedatumet allt snabbare. Då vi hade vår konsert två dagar innan blev det hela ganska stressigt och all tid bara försvann, men så satt man plötsligt på flygbussen till Skavsta. Bussen var givetvis försenad, så när vi kommer fram är det på minuten att de ska stänga av incheckningen till vårt flyg, men vi hinner precis fram och får veta att några av våra väskor är för tunga, och då det är _jättedyrt_ att betala för extra vikt sätter vi oss ner och panikpackar om allt så det ska funka, medan några som bara hade handbaggage får checka in så att damen vid bandet inte ska ge oss fler arga blickar. Efter att ha fixat det gick vi raskt vidare till säkerhetskontrollen och kollade att allas handbaggage var ok viktmässigt. Sen vidare till planet. Det hela var fortfarande som en dröm - vem hade nånsin trott att de skulle sitta på ett flygplan, med PQ, på väg till Marrakech? Några timmar senare landade vi i Düsseldorf tidigare än planerat. Vi bestämde en tid att ses på flygplatsen igen nästa dag, och delade upp oss på de som skulle till Düsseldorf och de som skulle till Holland. Jag var i gruppen som skulle bo på hotell så jag kan endast berätta om den delen av resan. Vi tog buss in till staden, irrade runt lite tills vi hittade vårt hotell och checkade in. Sen gick vi ut och åt Döner (tysk Kebab, fast på riktigt). Alla var ganska trötta, så våra planera på att gå ut och festa lite ändrades snabbt till att hänga på ett av rummen på hotellet, vilket funkade rätt bra, då det ändå var måndag och inte mycket liv ute. Efter ett tag gick alla och la sig, för att vila inför morgondagen.

21/4:e, tisdag

Efter en mycket trevlig frukost på hotellet (som var inkluderad i priset för rummet!) begav vi oss till bussen för att åka in till flygplatsen. Vi är i rätt god tid och sätter oss för att vänta i solen - våren i Tyskland är typ som vår sommar här i Sverige, kändes det som. Men bussen kommer inte. Lyckligtvis har vi rätt ok marginaler, så vi fortsätter vänta. Men en timme senare har bussen fortfarande inte kommit. Så får vi höra från en av de andra väntande, som hade ringt bussbolaget, att det var försenat p.g.a. en olycka på Autobahn. De skulle skicka en ersättningsbuss, som slutligen kom fram och tog oss till flygplatsen. Lite småstressigt, men vi hann nästan fram till den tid vi bestämt att ses på flygplatsen. Väl där ser vi att våra vänner som åkte till Holland redan är där, och att vi har bra med tid. Vi checkade in våra väskor och satte oss i solen utanför för att vänta. Efter en stund gick vi igenom den vanliga flyplats-ruljansen och satt sedan på planet ner till Marrakech.

Väl framme i den afrikanska värmen går vi igenom en lite striktare passkontroll och hämtar våra väskor. Så går vi ut till terminalen, för att hitta de som skulle möta oss. Men givetvis är de inte där. Ok, lugnt, de är nog lite sena - vi sätter oss ner med väskorna, äter något, växlar pengar och väntar en stund. Men de kommer ändå inte. Ingen panik, jag försöker ringa dem och se vad som hänt. Men då det blev lite brottom från Sqrubben hade jag inte hunnit skriva ner deras telefonnummer eller ge dem mitt nummer som jag hade tänkt. Så jag går till informationsdesken som hjälper till och kollar up numret till universitetet. Någon där måste ju veta vem vi ska prata med. Så jag ringer, och ingen svarar. Detta upprepras ett antal gånger. Men fan då - Gunnar och Anders har ju telefoner som kan kolla internet smidigt, bara vi hittar wireless, eller hur? Det måste ju finnas nånstans på flygplatsen. Men såklart hittar vi inget. Efter att ha pratat lite med informationsdesken igen visar det sig att det inte finns internet överhuvudtaget på flygplatsen. Men lite närmare inåt staden ska det finnas. Ok, ingen panik - några av oss får helt enkelt gå in mot staden för att leta internet medan de andra sitter och väntar. Telefoner funkar ju fortfarande, så vi kan ringa varandra om det behövs även om det är dyrt. Så ska vi _just_ ge oss av, när två kostymklädda personer kommer med ett plakat för Promenador Questern. De hade bara missat vårt mail som sa att flygtiderna hade ändrats. Lättnad.

Så får vi åka med en guldfärgad minibuss till hotellet "Centre de Vacances CNSS" där de ordnat tre rum och en "villa" åt oss. Tio av oss bor i villan och 6 på rummen. Hotellet har två jättestora pooler. Efter att ha checkat in alla och lämnat våra väskor går vi och äter ett jättestort, jättegott mål mat i deras stora matsal. Allt är fortfarande alldeles för bra för att vara sant. Vår guide Mohamed dyker upp och delar ut festivalprogrammet och kort att ha kring halsen som visar att vi är med. Galet mätta och belåtna går vi tillbaks till villan (jag bodde i villan, och kan tyvärr inte berätta något om hur det var att bo i rummen på hotellet) och tog det lugnt, då vi skulle upp tidigt dagen därpå för att soundchecka.

22/4:e, onsdag

Morgonen började tidigt med frukost på matsalen. Marockansk pannkaka, croissant med choklad i, bröd med marmelad, marockanskt mint-te eller kaffe, samt färskpressad apelsinjuice. Ett mycket bra sätt att starta dagen på som skulle komma att bli morgonmaten för nästan alla dagar i veckan. Sen stressar vi som de svenskar vi är ut till bussen för att hinna till soundcheck. Men den kommer inte iväg. Någon är försenad. Och vi väntar och vi väntar, tills den slutligen åker. Även detta skulle komma att bli något av ett tema för nästan alla dagar av veckan. Väl framme är soundchecket försenat, men vi hinner klart i tid till att nästa grupp skulle börjat ändå. Det hela är i "Cyber Parc Arsat My Abdeslam", en park där det finns små terminaler med datorer och touch-screens, som har internet. Vakterna visslar i sin visselpipa så fort någon går på gräset och blänger argt. Strax efter vi är klara dyker Gaël upp (en av våra trumpetare som var utybtesstudent från Frankrike och nu dokterar på KTH) som ändå var i just Marrakech just den veckan på semester med familjen. Givetvis har han trumpeten med sig och hjälper oss väldight mycket med kommunikationen med våra värdar, som tyvärr inte är helt jättebra på engelska. Vi sitter ner och tar det lugnt medan vi väntar på att få ta bussen tillbaks till hotellet för lunch, bad och vila.

När allt det är gjort sätter vi oss igen på bussen från hotellet, som givetvis är försenad, för att åka till själva konserten. Framme så delar vi upp oss lite (då det ändå var någon timme innan spelningarna skulle börja) där de flesta går på vandring kring staden, efter att vi bestämt spellistan. De flesta kommer tillbaks i tid för att se grupperna innan oss uppträda - en egyptisk grupp med förkortningen "ETSEMD" som spelar arabisk musik som verkar väldigt välkänd och populär bland publiken, och en grupp från Portugal kallade "Groupe de Fado de Coimbra" som spelade, som ni kanske kan gissa från namnet, Fado. I full kostym med tunga tygmantlar ovanpå - det måste varit galet varmt. Sen är det vår tur. Publiken har blivit fler och fler och mer än hälften av alla platser är tagna. Vi gör oss redo att köra vår grej - jag menar, de andra var rätt seriösa, vi måste framstå som helt knasiga... ingen chans att de kommer "fatta grejjen", så det är bara att ge gärnet och ha roligt när vi ändå fått chansen. Vi har inte många Squitz, men mellan varje låt pratar jag lite snabbt om låtarna på svenska, som ingen fattare, och Gaël översätter till franska, som majoriteten fattar. Vi blir presenterade på både Franska och vad jag antar var Arabiska (jag vet inte vad de sa, men man lyckades snappa upp att de åtminståne nämnde vad vi hette, och att vi var från KTH i Sveriga). Sen börjar det. Det hela går så fort, man hinner knappt titta på publiken och alla bara öser på. Sen är spelningen plötsligt över, och man kan slutligen titta upp och se vad som hänt med vår publik. De är kanske tre gånger så många som när vi började, och vakterna har slutat vissla på de som går på gräset, för det finns ingen annanstans att stå. Vår första spelning i Marrakech, och vi har gjort succé. Och det skulle visa sig vara vår sämsta spelning av alla tre vi hade.